Tänk, att när det vankas Påsk och Påskägg, då kommer han plötsligt tillbaka, Karl Petter, mitt författar-ess. Jag satt som bäst och färdigställde ett eget litet diktaruppdrag som jag fått – och så knackade det plötsligt på mitt kontorsfönster. Jag tänkte, ”Ack, är det den där Korpen nu igen”. Men när jag gav fönsterhaken en knuff, kom det plötsligt en hel människa kravlande in… Nu sitter han där borta vid eldsdaten och värmer sig. Den Förlorade Sonen! Åh!
(Jag har gett honom en penna och ett block, om något skulle falla honom in. Jag tror nämligen att han varit med om både det ena och det andra sedan 16 februari. Men jag är också lite orolig, inför påskhelgens lidande; hans blick synes mig fjärran).
Er,
Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Försiktige (men lycklige) Direktören.