Här har ni henne, Retters kompanjonska – för många många år sen! Den begagnade strids-damsellen, väpnerskan, – ömsom på länsvägens filéer, ömsom på Sverigeledens bomullsgrus, ständigt me: ROSINANTA! Rosinantes barnbarns barn!
Hon lever ännu!
Och nu låter hon hälsa er alla, å min vackra tropp läsare, att Karl Retter just tagit ytterligare steg mot färdigställande; endast litet mer med justeringar! Och så in på tryckeriet och ut igen.
Så håll era spetsiga öron, de som hör allt!, i trim, ty så fort Retter är lagom gräddad, då kommer Rosinanta gnägga som aldrig för. Och då vet ni: till bokhandeln! Det är dags! Han är ute!
/ Karl Petter.