Det vankas nya tider… Igen! ’Poesins…’ viskar Karl Petter i mitt öra och håller upp Poes druckna ansikte. ’Evighetens tungomål… De stora Andarnas… Det Naknas röst… O Orfeus, spela på din lyra… Väck henne till liv… O Framtidens skugga… Vinn mig… Håll mig… i dina ömma klor, vassa armar… Rulla mig samman till din hund.’
Detta, mina läsare – är nu min son. En herre med stort vansinne, – som om dagarna jobbar som lärare. Men som om nätterna – drömmer sig till Landet som icke Är, bortom, vad han kallar det, ’Havet’.
Jag har gått med på att inte störa honom på överskådlig framtid. Han säger att han vill skriva en Hymn, ett Ode – till sina bröder, Chapmanerna, ’de med stor luft i sitt bröst’.
Er,
Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.