Det är ju ett nytt år, säger Karl Petter medan jag diskar hans pennor. Ja hur så? svarar jag, medan jag gnuggar till spetsarna, O hans spjut… Hur så?! Jag behöver nått nytt att göra! Jag vill bli flanör! Eller dandy! Eller Satan själv! Jag kan ju inte bara sitta här och tvista med dig! dich! Du! You, nå? Oscaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar! Kom och rädda mich!
Tröttsamme get! svarar jag så… Och han går ner på knä och ber om nåd, sina pennor, de diskade, de som han inte skrivit en rad Stor Poesi med sedan Den Stora Poesins Födelse, verket som bara jag sett och som jag väntar med att ge ut tills Tiderna är de rätta, dvs. då Stroferna kan sjungas utan att man behöver skämmas som ansvarig utgivare (2049). – Ge mig dem då! Och så ger jag honom dem. Tack, mumlar han och kryper bort mot sin garderob, vars dörr jag stänger, ditt fä!
Er,
Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.