Det skönlitterära upptäckts-tåget Vegraeus-Karl Petter har å ena sidan kommit fram till de dickensiska juletiderna, Scrooge & Co, å andra sidan nått den stora Avfällingen, Galningen, han som var ”känslig och snar att gråta”, han som ”uppskattade svensk husmanskost […] smörgåsbord med rökt renstek […] gädda och strömming och inte minst ärter med fläsk, denna gudaspis.” Han som var – ”tämligen fet”! Och drack ”toddy” och ”whiskey” och ”kedjerökte under arbetet”; han som skrev: ”Jag känner mig som en Afrikansk tiger; jag tycker mig skola vilja ta ett språng mellan Blåbergen och Himalaya”; han som kände sig ”som en Cocospalm vid Amazonfloden…” Och i den meningen är Livet gott. Men annars…
Det är virrigt på kontoret! Julklappar går in och går ut; vi vispar vår smet, så att den ska smaka herrskapet! Men redningen kommer på skam… och de gråter, fruarna, de Bortskämda, och klagar på saltet, pepparn och – va falls?!
Nej vi vet inte! Men en sak är säker: Karl Petter kommer bli Tomte snart, tillsammans med matematikläraren L., den gamle, Oerhörde, han som känner Renarna bättre än någon annan. Och herrn som en gång i tiden, ack det var länge sedan!, poserade framför kameran ”allvarlig, profetisk och genial”, ja honom ska vi skjuta fyrverkerier för, – så att ingen blund når hans själ, – så att han riktigt vrider och vänder sig, klipper med ögonen, den Väldige, gnyr som en stucken gris – medan vi äter vegetariskt!
Hu!
Er,
Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.