Till alla hörsamma!
Ni vackra, Sköna! läsare!
Jo vars, Karl Petter, min författare och klient, lyckades skriva fram sin romanfigur, Karl Retter, den ”ynkliga kilometer kort om den karnevaliska avslutningsfesten på udden i Väsby” häromdagen. OCH MED KAPITEL 44 VAR SÅ BOKEN FÄRDIGSTÄLLD, KLAPPAD OCH KLAR. Eller? för vilket gott för inte också med sig ont? Hin håle själv, ja – skrivarkrampen! Eller snarare: I och med att det gått ungefär ett år sedan Karl Petter skrev inledningen på Karl Retter äventyr, och så arbetat sig fram sida för sida, nått 200, dag för dag, nått den 365:e, – har också så att säga förutsättningarna här och var förändrats, berättelsen har skiftat färg. Så när han i måndags återbesökte förordet, ack! Det passade inte in! Och så har han arbetat med det… Och nu är han på första kapitlet, likadant! Det passade inte in! Och om det skulle fortsätta på samma sätt, ja då kunde man tänka sig att han skrivit sig fram till slutet ännu en gång om ett år, men så återvänder han – denna gång är han säker; känns texten ’objektiv’ –, men så passar förordet ännu en gång inte in; han ger sig på det således… och kapitel ett, två, tre… skriver om, ändrar, passar texten efter det som han anser är de nya förutsättningarna – tills han blivit gammal och grå. Och så en vacker dag lämnar han denna värld (för en annan), – och där ligger Karl Retters äventyr, oskriven, under rättning…
”Nej aldrig!”, låter han hälsar; ”Jag är snart klar!”
Och jag hoppas, hoppas, – på dåd.
/ Sebastian Vegraeus, Redaktören.