5 oktober 2018

Gode gudars likar! Vad har hänt sen sist?! Den har ju gått flera månader!

O mitt Redaktörsskap … O mitt poet-liv …

O mitt liv som text-skärar-guru … O mitt liv som – Vergilius.

”Roms poeter, ge plats! Ge plats, ni grekiska skalder: någonting stort växer fram, större än er Illiad.”

Tja … rörande det första så går det – förfärligt långsamt. Jag ber ständigt Karl Petter att skriva om Karl Retter men den förre har sällan tid med den senare, han klagar och ber om råd, råd! Och när den senare väl ges utrymme, ja då blir den tidigare avundsjuk på den senare ”som får strida och rida och … fjompa sig”. Så kan det låta. Och när jag väl kommer till skrivarkammaren för att verkligen ge råd, ja då låser den förste herrn om sig, stänger in sig – med den senare! Som om de plötsligt älskade varann och bara hade tid för varann och var för evigt sammansvurna mot mig. Mig! Jag som bara vill dem väl! Jag som bara vill ha en liten, liten del i deras dåd. Deras – verk! Ack och O gudars like …

Men det finns ungefär 50 sidor Retter av Petter som jag är övertygad kommer – nån gång – blåsa liv i Världens Litteratur och det Liv som Världens Litteratur skildrar.

Rörande det andra, mitt poet-liv, så började det med LYX och champagne. Jag var stor celebritet och gick i vackert skurna kostymer med oscar wildiska blommor kring mig. Men så hastigt vände kapporna och nu är gäller snarare knapra förhållanden, ett verkligt poet-liv, dvs. tystnaden och mörkret och ensamheten är TUNG och ÖVERALLT. Fåglarna kvittrar ej. Jag är inte nyhetens behag längre. Jag är – ett fån, varpå Retter och Petters slags samvaro (som alltså inte inkluderar mig) gör mig extra illa. Mitt hjärta, som faktiskt är stort som Werthers, gör ont.

Och vad gäller det sista, citatet av Propertius om Vergilius Aeneid, så slår vi i den alltmer, allihop: Retter, Petter, Vegræus, för att finna vår VERS. Och vi slår och vi slår och vi slår … Och vi slår … Men var är vår respektive vers?

Ja det var det!

/ Sebastian Vegræus, den Vilsne Redaktör-poeten.

6 juli 2018

Den är synnerligen märkliga tider. Det sägs nämligen är jag blivit poet. Och verket som sägs givit mig epitetet heter: ”Chapmania”. Och bevisen finns å ena sidan nedan (se bild), å andra sidan via denna baksidetext:

Det Chapmanska Samfundet för Estetik & Filosofie (csef) bildades 2009. Förhoppningen var att finna ett eget rött rum – och att där göra konster, experiment av alla slag, utvinna livselixir. Och att fånga det nyvunna på papper. Hur det gick? Som för de flesta hemliga sällskap: både och. Ännu är samfundets Sju ett lag, ännu står det röda rummet öppet. Men utvinnarlustan kan ha tappat fart.

Därför vill samfundet tacka mister Vegræus för denna skildring. Kanske kan den knuffa oss vidare på konstens ”vassa makadamiserade väg”.

/ Ordförande, Karl Petter Äng 2018.

Ett tredje bevis är adlibris.

Ett fjärde bevis bokus.

Och det femte beviset, som är det finaste av dem alla (enligt Karl Petter), ja det finns på följande adress: karlpetterang.se – vår ursprungshamn, alldeles nyputsad.

 

Er, Sebastian Vegræus, Redaktör, numera även Poet.

13 mars 2018.

13 juni.

Inte ett knyst sedan slutet av mars. Och nu är det juni månad och ”ljuva fåglar [har] börjat kvittra i träden […] och […] den nya Aurora […] slog ut sitt hår i en oändlig mängd av flytande pärlor som fuktade ängarna så mjukt och milt att det såg ut som om gräset gav ifrån sig ett regn av vita små droppar medan pilträden angav sin doftande […]”, hu!

Så vad händer egentligen på författarbageriet i Kirseberg? Vad står på? i de djupa hålor som blivit hemvisten för Karl Petters later, liv och gnistor, hans griller och idéer, hans utlevelse och försök till konstnärlig fångst?

Det ska jag säga dig, O besökare! För det som skett är anmärkningsvärt!

Karl Petter har nämligen satt mig i arbete, – javisst! Jag! redaktören, den Hörsamme Direktören, den Bländande affärsmannen – har själv gått och blivit poet. I den diktsamling som snart kommer publiceras och bli Tillgänglig på världens alla bokmarknader kan man nämligen läsa följande på framsidan:

Dikter sammanställda av Karl Petter Äng, diktade av Sebastian Vegræus, på uppdrag av Det Chapmanska Samfundet för Estetik & Filosofie.

Hu! Revolution!

Så var beredda, mina ypperliga partners, – snart kommer både ett och två och tre.

Er,

Sebastian Vegræus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.

26 Mars

Tänk, att när det vankas Påsk och Påskägg, då kommer han plötsligt tillbaka, Karl Petter, mitt författar-ess. Jag satt som bäst och färdigställde ett eget litet diktaruppdrag som jag fått – och så knackade det plötsligt på mitt kontorsfönster. Jag tänkte, ”Ack, är det den där Korpen nu igen”. Men när jag gav fönsterhaken en knuff, kom det plötsligt en hel människa kravlande in… Nu sitter han där borta vid eldsdaten och värmer sig. Den Förlorade Sonen! Åh!

(Jag har gett honom en penna och ett block, om något skulle falla honom in. Jag tror nämligen att han varit med om både det ena och det andra sedan 16 februari. Men jag är också lite orolig, inför påskhelgens lidande; hans blick synes mig fjärran).

Er,

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Försiktige (men lycklige) Direktören.

16 februari (aftonen då Roger Federer kan bli historisk)

När jag nu ser över vår korrespondens, O läsare, – liksom den jag har haft med min klient, Karl Petter den Store, så märker jag till min Stora Förskräckelse att den varit på tok för rå… Sån är jag väl inte?! Framförallt oroar jag mig över mina ord till den senare, mitt författar-ess, Karl Petter. Och nu är han försvunnen!

Så om någon av Er, min skara förtrogna, ser honom, kan ni väl maila mig på kontakt@karlpetterang.se? Ty jag saknar honom något fruktansvärt och har ingenting alls att göra.

Er,  

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den druckne Direktören.

PS. Ser Ni honom, locka honom med något slags poetisk kommando, vilket som helst brukar göra susen. Typ… ’Himlen är väl vacker ikväll?’ DS.   

  

19 januari 2018

Det är ju ett nytt år, säger Karl Petter medan jag diskar hans pennor. Ja hur så? svarar jag, medan jag gnuggar till spetsarna, O hans spjut… Hur så?! Jag behöver nått nytt att göra! Jag vill bli flanör! Eller dandy! Eller Satan själv! Jag kan ju inte bara sitta här och tvista med dig! dich! Du! You, nå? Oscaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar! Kom och rädda mich!

Tröttsamme get! svarar jag så… Och han går ner på knä och ber om nåd, sina pennor, de diskade, de som han inte skrivit en rad Stor Poesi med sedan Den Stora Poesins Födelse, verket som bara jag sett och som jag väntar med att ge ut tills Tiderna är de rätta, dvs. då Stroferna kan sjungas utan att man behöver skämmas som ansvarig utgivare (2049). – Ge mig dem då! Och så ger jag honom dem. Tack, mumlar han och kryper bort mot sin garderob, vars dörr jag stänger, ditt fä!

Er,

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.

22 december, dan före dan före dopparedan

Det skönlitterära upptäckts-tåget Vegraeus-Karl Petter har å ena sidan kommit fram till de dickensiska juletiderna, Scrooge & Co, å andra sidan nått den stora Avfällingen, Galningen, han som var ”känslig och snar att gråta”, han som ”uppskattade svensk husmanskost […] smörgåsbord med rökt renstek […] gädda och strömming och inte minst ärter med fläsk, denna gudaspis.” Han som var – ”tämligen fet”! Och drack ”toddy” och ”whiskey” och ”kedjerökte under arbetet”; han som skrev: ”Jag känner mig som en Afrikansk tiger; jag tycker mig skola vilja ta ett språng mellan Blåbergen och Himalaya”; han som kände sig ”som en Cocospalm vid Amazonfloden…” Och i den meningen är Livet gott. Men annars…

Det är virrigt på kontoret! Julklappar går in och går ut; vi vispar vår smet, så att den ska smaka herrskapet! Men redningen kommer på skam… och de gråter, fruarna, de Bortskämda, och klagar på saltet, pepparn och – va falls?!

Nej vi vet inte! Men en sak är säker: Karl Petter kommer bli Tomte snart, tillsammans med matematikläraren L., den gamle, Oerhörde, han som känner Renarna bättre än någon annan. Och herrn som en gång i tiden, ack det var länge sedan!, poserade framför kameran ”allvarlig, profetisk och genial”, ja honom ska vi skjuta fyrverkerier för, – så att ingen blund når hans själ, – så att han riktigt vrider och vänder sig, klipper med ögonen, den Väldige, gnyr som en stucken gris – medan vi äter vegetariskt!

Hu!

Er,

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.

10 November

Usch! Det har gått alldeles för lång tid! mina ljuva Poeter!

Jag har nästan glömt bort vilka Ni var – och Ni har säkert nästan glömt bort mig. O elände!

Det har hänt en rad saker som kan justeras och in-rangeras i det litterära livet hos mig och Karl Petter. Hm, var att börja??

Jo! Det verkar som om jag – självaste jag – har blivit anlitad av Det Chapmanska Samfundet av Estetik & Filosofi, – att fungera som Pennan för deras anda och konstnärliga utlopp. Det är ju synnerligen förvirrat detta, inte minst då Ordförande för denna konstnärliga elit är – ingen mindre än Karl Petter! Men framförallt har jag varit kontakt med en viss Malwina Badin, och det är via henne – en hona som förövrigt tillhör det pseudonyma sällskapet – som jag fått den vingade pennan, mandatet att skriva. Och jag har hunnit med inte mindre än tio-elva dikter, Storvulna saker som alla står och bankar till dörren till det Eviga och Ljusa, Rimbauds palats, Lusthusen och det Karnevaliska.

Och Karl Petter? Nja, han sitter nedsjunken, med ryggens pipor alltmer utstående, i rättararbete. O lärarskapet tar mycket av hans kraft! Och han antyder allt oftare, att det är bra att jag tar på mig Diktarens kläder, ”nu när inte jag hinner”.

Ja! Se! så saker och ting kan förändras…

 Och Karl Retter? Han rider fortfarande på vilsna stigar.    

 Er,   

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.

29 september

Det vankas nya tider… Igen! ’Poesins…’ viskar Karl Petter i mitt öra och håller upp Poes druckna ansikte. ’Evighetens tungomål… De stora Andarnas… Det Naknas röst… O Orfeus, spela på din lyra… Väck henne till liv… O Framtidens skugga… Vinn mig… Håll mig… i dina ömma klor, vassa armar… Rulla mig samman till din hund.’

Detta, mina läsare – är nu min son. En herre med stort vansinne, – som om dagarna jobbar som lärare. Men som om nätterna – drömmer sig till Landet som icke Är, bortom, vad han kallar det, ’Havet’.

Jag har gått med på att inte störa honom på överskådlig framtid. Han säger att han vill skriva en Hymn, ett Ode – till sina bröder, Chapmanerna, ’de med stor luft i sitt bröst’.

Er,

Sebastian Vegraeus, Redaktören, den Hörsamme Direktören.

 

 

1 September 2017

Med en ny månad, följer nya skyldigheter, således…

POETERIET letar nya menyer. Den spanska kosten, Sherryn och den Sorgliga Figuren, gör vår brännar-Ugn allt mindre effektiv. Den har tappat i Temperatur och kokar bara halvdan anka. Den sista boken som blandades till smakade inte alls som den skulle, – Å! Du Sega Bröd!

Karl Retters äventyr var den sista spanska degen den stod ut med.

Så nu letar vi alltså efter… nya Rätter, ny Meny, nytt att slakta och göra Poesi av. Jag har skickat Karl Petter, numera min enda Klient, till Pyrenéerna-passet, Andorra, med mera – och jag hoppas att han kan ta sig ner i Italien – EN BRA BIT – och be om några recept. Få hem ett par råvaror som ingen sett.

/  Sebastian Vegraeus, Redaktören.